"Under 1920-talet är trädgårdsstaden den dominanta bebyggelsetypen i utvecklingen. Dess återverkan spåras även i den inre staden, mest sympatiskt i Rödabergsområdets grönskande småstadsidyll."
Gotthard Johansson i S:t Eriks årsbok, 1942.

 

Stadsplanen angav inte bara gatusträckningar och parker. Av stor betydelse för områdets karaktär är också bestämmelserna om takhöjd, takfall och inte minst föreskrifter om gårdsfasadernas utformning.

Det är inte svårt att se vilka hus som är uppförda av HSB och arkitekt Sven Wallander (om man för ett ögonblick bortser från de små sköldarna ovan portarna som genast avslöjar husens ursprung). Färgerna, de dekorativa elementen, de fantasifulla gavlarna, allt samverkar till en tydlig identitet inom stadsplanens ramverk.

1920-talet är 20-talsklassicismens tid. Och de klassicerande elementen möter förstås även i Röda Bergen. Pilastrar och små gavelfält finns här och var på husen, och även de figurativa dekorelementen är ofta präglade av det antika arvet som vid denna tid återigen var föremål för nytolkning, åter stod som ideal.

Men dekorelementen är strängt taget tämligen sällsynta. Någon detalj på fasadytorna, i övrigt är dekoren knuten till portarna. Som accenter fungerar några elegant formade balkonger på Torbjörn Klockares Gata, på andra ställen finns vindskupor, noggrannt placerade i anslutning till fasadernas vertikala axlar. Men i huvudsak är det fråga om strama fasadliv, släta ytor med fönster och dörrar.

Med tanke på att så mycket är standardiserat – fönster- och dörrsnickerier, exempelvis – är det nästan förbluffande hur varierad ändå miljön är. Ingenstans hotar monotonin. De lugna och vackra proportionerna i arkitekturen och den omväxlande terrängen samverkar till en helgjuten miljö. Det hela kröns, både bildligt och bokstavligt, av de lekfullt formade gavlarna, som på väl valda platser sticker upp som utropstecken och blickfång.

  Vaskrönt gavel.