En gaturegleringsplan för Rödabergsområdet fanns redan 1866, framtagen i det stora stadsplaneprojekt som förknippas med Albert Lindhagens namn. Man utgick från och vidareutvecklade det rutnätssystem som på 1600-talet stakats ut för malmarna söder och norr om Gamla stan. Men någon bebyggelse kom aldrig till stånd i Röda Bergen vid denna tid. Terrängen var tekniskt svårförenlig med 1800-talets ideal av breda, raka boulevarder.

1909 fastslogs så i stället en ny stadsplan, utarbetad av P O Hallman. Nya ideal från kontinenten fann hos Hallman sin främste svenske förespråkare och uttolkare. Nu var terränganpassning honnörsord; varierande kvartersform, friare gatusträckningar, och stora öppna gårdar är tydliga resultat som märks i Röda Bergens stadsmiljö.

Hallman arbetade vid samma tid med stadsplanen för Lärkstaden. I Lärkstaden uppfördes bebyggelsen åren omkring 1910, i Röda Bergen kom merparten av husen att uppföras på 1920-talet.

Att husen ser så annorlunda ut i Röda Bergen beror inte bara på förskjutningar i smak och formvilja. Lärkstaden domineras av stora enfamiljshus. Arbetsnamnet för Falugatan var "Egnahemsgatan" - även Röda Bergen skulle delvis bebyggas med enfamiljshus. Någon sådan bebyggelse kom inte till stånd.

Den stadsplan som i reviderat skick (Sigurd Lewerentz) och fastställdes 1923 är mycket lik den miljö vi möter i dag. Det som kanske främst skiljer är avsaknaden av monumentalbyggnader. Både 1909 och 1923 års plan hade reserverat plats för en kyrka där nu parken Solvändan finns (observera namnet Tempeltrappan!).

Hallmans stadsplan för Röda Bergen från 1907, antagen 1909.

 

 

Idé till stadsbebyggelse av nordvästra Vasastan från 1866. Röda Bergen är i detta förslag helt inordnat i det sedan 1600-talet framväxta rutnätet.